 Lukt: Kiwi Vikt: 10 g Inköpsdatum: 1994-02-01 Pris: 15 kr Inköpsställe:, Uppsala, Sverige |
Det var en så rolig och bra trail och så helt plötsligt ligger jag med ansiktet i marken och kinden svullnar upp så snabbt att jag tror att hela ansiktet möblerats om av smällen. Jag vet inte varför eller hur jag ramlade och det var ganska läskigt i och med att jag landade på ansiktet.
Det blev ett besök på hospitalet i Moab där väntetiden var obefintlig för läkaren kom och hämtade mig innan jag hunnit fylla i alla uppgifter om adress etc i receptionen. Undersökningen började med att jag fick ställa mig på vågen och sen följde 20 frågor (minst!) om allt från vilka sjukdomar mina mor- och farföräldrar har haft till namnet på trailen jag cyklade. Jag fick såren tvättade, is på kinden och tre okända piller samt en mitella som inte bestod av bara en del utan två. Sen fick jag träffa ”the X-ray girl” som var liten och snäll, precis som en X-ray girl ska vara. Medan jag fick axeln röntgad stod jag och tittade på en tavla på väggen som presenterade statistik över antal skador på olika trails. Porcupine 26, Slickrock 17 osv... och då förstod jag varför jag blivit frågad om vilken trail jag cyklat. Jag hamnade under ”other trails” tyvärr, det kändes lite lamt.
För säkerhets skull fick jag även huvudet röntgat, med datortomografi. Att ligga på rygg var enkelt, apparaten gav ifrån sig ett sövande ljud medan laserstrålen roterade runt mitt huvud och britsen flyttade sig med små hackiga rörelser. Mindre bekvämt var det att ligga på mage med hakan framskjuten nästan längre än vad som var möjligt och huvudet fastkilat. Efteråt (medan jag svalde all saliv som samlats i munnen på grund av den obekväma ställningen) sa the X-ray girl att det tog ovanligt lång tid och att många patienter med ansiktsskador inte ens klarar av att ligga så men vadå, det alternativet fick aldrig jag?!
Istället för att vänta på att röntgenbilderna skulle analyseras åkte vi iväg mot Bloomfield som planerat och kunde sedan via telefon få veta att inga ben var brutna eller spruckna.
Dag två kunde jag inte öppna ögat över huvud taget och det var minsann inte helt enkelt att bara se med ett öga, jag hade svårt att träffa glaset med juicen och krockade med saker hela tiden. Jag gissar att man lär sig men det hann jag aldrig göra. Vad jag däremot var tvungen att vänja mig vid var att den stela sårskorpan hindrade mig från gapa över för mycket, inte lätt! : )
"Looks like you have been hit by a telephone pole" sa guiden i Aztek Ruins National Monument. Min "bike accident" verkade inte så förvånande. Inte lika förvånande som i Kansas där man uppenbarligen löper större risk att bli "kicked by a horse"
När det var dags att flyga hem använde jag fortfarande mitellan. Tydligen såg jag lite ynklig ut för Jonas fick ett speciellt pass för att följa med mig ända till gaten. "Assist wife" stod det på det - det kändes ganska bra ; ). När jag på Newark checkade in för nästa flygning blev jag uppgraderad till en fönsterplats i Ekonomi Plus för att sitta lite bekvämare bara för att de tyckte synd om mig - extra bra :)
Väl hemma och tillbaka på jobbet fick jag höra alla möjliga skräckhistorier om cykelolyckor som orsakat spräckta skallar, utslagna tänder, lossnande hornhinnor etc. Jag tycker dock att jag gjort mitt på kraschfronten, är på god väg att bli helt återställd och ser fram emot nästa cykelresa!
Det luktar så gott så man vill äta upp det, jag blev beroende på en gång! Det luktar som jag minns att pepparmyntsolja luktar, sådan man köper på apoteket inför jul till godis och småkakor. Söt mjuk mint utan att ens påminna om läskigt stark tandkräm eller tråkigt låtsasfräscht tuggummi. På läpparna ger det en sval känsla utan att vara ett dugg stickande eller sliskigt.
Förpackningen är en liten plåtburk, så låg att den inte känns klumpig och med en genomtänkt liten greppvänlig kant runt botten och lock som gör den lätt att öppna.
Den enda nackdel jag kan komma med är att konsistensen är lite för hård för att den ska funka bra i burk, samtidigt är den för mjuk för stick så det hade inte heller varit bra. Det är svårt att få tillräckligt mycket på fingret och hur är det annars tänkt att man ska göra? Än så länge medan burken är fylld ända upp till kanten (inget outnyttjat utrymme, ingen onödigt stor förpackning!) fungerar det faktiskt bra att sätta den direkt mot läpparna och det är precis vad jag gör (när ingen ser...). Jag har provat att ha burken i fickan för att på så sätt få det lite varmare och därmed mjukare men jag märkte ingen skillnad i konsistens och egentligen är det ju bra att det inte förlorar konsistensen av värmen.
Det här är ett av de absolut bästa ceraten jag provat på länge, jag är så förtjust i det att jag lägger det framför mig på skrivbordet när jag kommer till jobbet på morgonen så jag kan se det och bli glad hela dagen.
Det brukar bli mycket bilåkande på jonas och mina semestrar, denna sommar inget undantag i och för sig men bilåkandet var bara en transportsträcka. Efter två dagar och 240 mil var vi framme i Boulder, Colorado, där vi bodde tre nätter. Glömde jag säga att vi hade våra mountainbikes med i bilen förresten? Boulder ligger på 5400ft/1650m höjd och omges av rocky mountains. Det är populärt att cykla i området och många trails ligger på hög höjd och har kraftiga stigningar - perfekt för mig som inte har så bra kondition, är ovan vid hög höjd, hade varit förkyld samt dessutom inte kunnat träna på min cykel eftersom det är en atlant mellan den och mig. I början trodde jag att jag skulle svimma. Jag blev yr och bara såg vitt men efter att ha vilat under ett träd gick det lite bättre och när det vad nedför gick det med en himla fart!
Till Moab tog vi oss sedan, via cykeltrails i Grand Mesa National Forest och Grand Junction. I Grand Mesa låg det stora snödrivor kvar på sina ställen och i övrigt var det sjukt mycket mygg som jagade oss genom skogen. Efteråt gjorde jag en grov beräkning till 50 myggbett på ena armen. Ingen match för supermedlet Itch Relief som tur var : ).
När vi kom till Utah och Moab var vi tvungna att vänja oss vid en värme över 40 grader och värmen höll i sig sent in på kvällarna. Första cykeldagen körde vi lite vilse och var ute i öknen till halvtvå på dagen. Det var helt galet och vi började frysa i hettan. Sen fick vi lära oss att gå upp halvfem på mornarna för att hinna bli klara och komma tillbaka till hotellet innan det blev för hett.
Jonas och jag har varit i Moab två gånger tidigare och bland annat besökt Canyonlands National Park som ligger alldeles nära. Genom parken finns en ca 17 mil lång väg för fyrhjulsdrivna bilar med hög frigång. Vi gjorde ett försök en gång att köra den med Jonas vanliga bil men det är en annan historia : ). Den här gången hyrde vi jeep, yay! För att få den riktiga känslan åkte vi utan tak och air condition hela dagen, det tog runt nio timmar att ta sig runt. Det var tufft! Landskapet är mäktigt och vägen grym på sina ställen och det var riktigt kul att köra jeep också (jag körde dock bara en liten bit). Vi tänkte att det skulle vara en bra vilodag från cyklandet men det var dagen efter som fick bli vilodag istället för att hoppa runt i jeep under stekande sol en hel dag var verkligen ingen vila! : ).
Efter att ha cyklat en vecka var det fortfarande jobbigt men det kändes att vi blev mycket bättre i alla fall. Sista morgonen i Moab cyklade vi en riktigt rolig trail (Sovereign Singletrack), den var lagom svår och det gick bra ända tills jag av någon anledning flög av cykeln och vår cykelsemester fick ett hastigt slut (för den här gången, jag kommer igen!).
Efter att ha uppsökt sjukhus och fått konstaterat att inget var brutet åkte vi söderut till New Mexico som planerat men istället för att cykla fick vi besöka Nationalmonument och börja ta oss hemåt. Vi tittade på indianruiner och åkte upp på en vulkan och i 630 fot höga Gateway Arch i St. Louis och det var trevligt det också. Dessutom så fick vi ju några nya stämplar i våra National Parks pass :).
Igår fick jag paket på posten - fem fina lypsyl som min kamrat Anna köpt till mig när hon var i Prag, Tjeckien. Fem stycken! Åh, de är så fina tillsammans : )
Hawehorn är en helt ny lukt för mig men visst måste det väl stå fel och vara menat hawthorn? Väldigt bra i alla fall även lypsylet luktar mest som.. hm plast.
Igår kom mina pepperfrukter upp, precis en vecka efter att jag satte fröna i jorden. Nu växer de med en väldigt fart!
Igår roade jag mig med att trä om mina persienner i köket eftersom de gamla snörena var så smutsiga. Det var inget större problem förutom att det gick rysningar i kroppen av att ta i dem och när de slog mot glaset. Iiiih, tur att det var värt besväret, nu har jag rena och fina dragsnören! Av det hela lärde jag mig hur persienner är konstruerade och att det går bra att fixa med dem : ).
Att säga exakt när jag började samla på lypsyl är svårt. Jag minns när förtjusningen för denna livsnödvändiga produkt etablerades men därifrån till att verkligen börja samla finns en liten lucka. I början gillade jag mest innehållet och kände inga problem med att t ex pilla bort etiketterna på förpackningarna så därför saknas några ögonstenar från samlingens begynnelse i min förteckning. Ett annat problem med min katalogisering är att jag saknar information om de tidigaste lypsylen så som inköpsdatum (och till och med år), inköpsställe och pris. I och med detta kan jag aldrig presentera helt korrekt statistik. I nedanstående diagram som visar hur många cerat som inköpts respektive år hamnar 16 stycken utanför och dessa hänför sig till åren 1997 och tidigare men jag vet inte exakt.
Som framgår tydligt av nedanstående var 2003 ett glansår för lypsylsamligen. Jonas flyttade till usa, jag åkte dit och hälsade på och en helt ny värld öppnade sig. Nya märken, lukter, former och färger vart jag än vände mig. Tyvärr var det i samma veva som jag kände att jag nästan tappade kontrollen och inte hann med alla nyheter. Innan kände jag samlingen som min egen ficka men nu måste jag erkänna att ibland vet jag inte när jag ser en nyhet eller ifall jag redan har det. Detta gäller dock främst olika lukter, märken kommer jag fortfarande ihåg.
Det är intressant att se, tycker jag, att 1997 visar på en sådan svacka. Endast fem stycken lypsyl inköptes mot 1996 års 23. Jag tror själv att det kan vara en kombination av vårens hektiska tid då jag tog studenten och höstens stress av att flytta och börja plugga samt att jag under andra halvan av året inte hade någon egen dator och därmed kan ha slarvat med registreringen. Det är därför troligt att några av de 16 årslösa lypsylen ska hänföras till 1997.
Just nu känns det som att 2003 kan bli svårslaget men man vet aldrig, det vore roligt att hitta över 100 nya lypsyl på ett år!
Jag har ritat en liten karta :). Kartan visar vilka svenska städer jag har lypsyl ifrån och hur många. Det känns lite dåligt att inte ha något från norr om Borlänge men jag har tyvärr knappt varit längre norrut än så. Att jag inte har något lypsyl från sydligaste Sverige är dock ännu sämre för där har jag ju faktiskt varit!
Jag har alltid varit lite tveksam till hur jag ska förhålla mig till tuber med läppbalsam. Det är inte så att jag inte gillar dem vad gäller fuktion för de är mjuka och behagliga men ur ett samlarperspektiv är de lite besvärliga att bevara för framtiden eftersom de inte går att tvätta invändigt. Nu har jag trots allt bestämt att tuberna får vara en egen kategori och nu när jag skapat en databas för dem är det bara att börja samla dem också på allvar.
Det var i början december som jag skickade en förpackning med ketchup till Chris Harne. Chris samlar på små förpackningar av såser m.m. som man kan få på restauranger, titta själv på hans roliga samling: (The Condiment Gallery). Jag blev så förtjust när jag hittade den att jag genast började leta efter svenska förpackningar. Jag sände Slotts Ketchup till Chris tillsammans med ett brev och väntade ivrigt på att min pin skulle komma på posten. Den kom inte och ketchupen dök inte upp på condiment-siten så jag skickade ett mail till Chris som snabbt svarade att han blivit väldigt glad för ketchupen och skickat pinen. I torsdags (!) när jag kom hem, ca två och en halv månad efter att Chris påstått ha skickat brevet, låg ett litet turkost kuvert och väntade innanför min dörr! Långsam postgång eller vad?! Jag blev så glad och pinen är så fin och nu kan jag äntligen fick jag skriva om den också! :)
För snart en vecka sedan var vi på Tennessee aquarium i Chattanooga för att titta på uttrar. De hade en specialutställning om sjöhästar just nu som var så bra att det var omöjligt att inte gilla dem. Uttrarna var dock bäst såklart. De var två men verkade ha lite för liten yta för de simmade runt i precis samma banor hela tiden tyvärr.
