Ett tag har jag haft ett väldigt stort behov av att fixa saker och idag äntligen var det dags att riva ut plastmattan i köket. Jag har varit lite velig för jag visste ju faktiskt inte hur det skulle se ut under den och om det skulle bli världens problem men idag kunde jag inte hålla fingrarna borta längre. Nästan lika spännande som att öppna paket ju : ) Efter jobbet var jag i järnaffären och tittade på knivar för ändamålet och bestämde mig för ett härligt brutalt knivblad och några små som är mer som vassa krokar.

Det svåraste var att börja, att liksom komma in under mattan någonstans, men sedan är det bara att dra och slita och strimla mattan så gott det går, ganska roligt faktiskt : ) Mattan är limmad på masonit som i sin tur är noggrant fastspikad i trägolvet och det är trägolvet jag vill åt!

karin fixar köksgolvet

Ja ja jaaa hurraaaa! Idag har jag varit på AG's för att handla lunch och vad hittade jag i fruktdisken, jo JÄTTEBLÅBÄR! Jag trodde att de blå giganterna jag och jonas brukar äta på frukostyoghurten bara gick att få tag i i usa där allting är stort men Wilhelm Dierking Beerenobst driver tydligen upp jätteblåbär även i Tyskland och därifrån har alltså AG's skickat efter dem. Kanske bor det jätteblåbär någonstans i Sverige också? Hur som helst längtar jag hem från jobbet nu för ikväll ska jag äta vaniljyoghurt och jätteblåbär i stora lass : )

Senare:
Nu har hittat svenska jätteblåbär, här i blåbärslandet finns de ju! : ) Det står att de kan bli upp till 20 mm i diameter, det är inte dåligt det!

Vi vaknade i bilen när det blev ljust och de andra bilarna hade vaknat. Jag sov faktiskt rätt okej bortsett från att det blev så kallt. Vi sparade i alla fall hotellpengar och vi kom iväg tidigt : )

Åkte till en sportaffär och handlade kängor, varmt men väldigt bra när man går i skogen! Åkte sedan till en riktig mataffär och köpte mycket god frukost för att ha frukostpicknick när vi kom till Rocky Mountain National Park. Vi valde att åka en enkelriktad grusväg i nationalparken, den verkade mest spännande. Det var en fin väg men på grund av det disiga vädret och all skog var det inte så mycket utsikt att tala om till en början. När vi efter ett tag kom över trädgränsen däremot var det otroligt vackert och då tittade solen fram också! Overkligt gröna vidder, små porlande bäckar och strosande hjortar, väldigt lugnt och fridfullt och jag ville inte riktigt åka därifrån faktiskt.


Rocky Mountain National Park, Colorado. 2004-07-24.


Rocky Mountain National Park, Colorado. 2004-07-24.


Rocky Mountain National Park, Colorado. 2004-07-24.


Rocky Mountain National Park, Colorado. 2004-07-24.

Den högsta asfalterade bilvägen i usa är Highway 5 som leder upp på Mount Evans. Vägen stiger mer än 7000 fot på ca 4,5 mil och når slutligen ca 14 200 fot. Eftersom det var en dimmig dag hann omslöts vi efter ett tag av en gråvit tjock massa som skymde sikten men resan upp (och ner igen) var ändå en väldigt positiv och minnesvärd upplevelse. Vi kom dit ganska sent (inte så långt innan infartens stängning) och det kändes det verkligen som om vi var helt ensamma i det enorma landskapet och när vi stannade bilen var det så tyst så tyst. I början av vägen såg vi en tvättbjörn och det var roligt för jag har aldrig sett någon förut. Högre upp såg vi ett lemmelliknande litet djur som satt vid vägkanten men det försvann innan vi hann stanna och hälsa så vad det var för djur är fortfarande okänt.


Mount Evans, Colorado. 2004-07-24.


Mount Evans, Colorado. 2004-07-24.

Den kvällen stannade vi ganska tidigt för att inte riskera att bli tvungna att sova i bilen två nätter i rad. Denver blev det, nr 5 på kartan.

Som planerat började vi dagen i Badlands National Park. tyvärr var det mulet och grått men Badlands var fint. Varierat landskap som överaskade, väldigt svårt att beskriva. Ogästvänligt men lockande på samma gång.


Badlands National Park, South Dakota. 2004-07-23.


En ensam bisonoxe i Badlands National Park, South Dakota. 2004-07-23.

När vi lämnade Badlands började det regna ordentligt. Ett plötsligt infall, kanske var det besvikelsen över regnet, fick oss att stanna vid Bear Country USA söder om Rapid City, en "wild life park" med en ca 5 km lång väg genom olika små områden där det bor olika vilda djur. Det var faktiskt roligare än det låter och läskigt spännande att se björnar så nära. De var verkligen stora och väldigt många och gick precis utanför bilen precis som för att markera att det minsann var deras område och inte vårt. Det var första gången jag såg en björn på så nära håll och då visste jag ju inte att vi senare under resan skulle se björnar ute i det fria på nästan lika nära avstånd! : )


Björnen sover i duggregnetregnet i Bear Country USA, Rapid City South Dakota. 2004-07-23.

Det regnade fortfarande när vi kom till Mount Rushmore National Memorial. Jag hade förväntat mig betydligt mer av monumentet men det var nog för att jag hade dålig koll helt enkelt. Jag hade föreställt mig att man skulle kunna gå närmare, hur nu det skulle gå till när ansiktena befinner sig högt på ett berg, och att man skulle få en känsla för hur stora de är. Eftersom det regnade så parkerade vi bilen i det stora parkeringsgaraget och gick upp på utkiksplattformen och hoppades på att dimman skulle försvinna. Ganska coolt är det ju faktiskt i alla fall och roligt att ha varit där, nu vet jag ju hur det ser ut! : ) .


Det regnar på presidenterna. Mount Rushmore National Memorial, South Dakota. 2004-07-23.

Söder om Mount Rushmore, på vägen till Wind Cave National Park åkte vi igenom Custer State Park. Information utlovade många vilda djur. Vi tittade efter bisonoxar och när vi nästan gett upp så stod de plötsligt där. Ett helt bisongäng PÅ vägen. Bisonoxar ger ifrån sig lite hotfulla och läskiga frustande djud och även om de är lurviga och ser ganska mjuka ut så vill man inte direkt gå ut och klappa dem : ). Spännande och roligt var det! : ).

I Wind Cave National Park såg vi flera bisonoxar men vi åkte igenom parken ganska fort och tittade inte ens på grottan för vi kom så sent. Det kanske hade varit spännande att stanna hos bisonoxarna över natten? Vi hittade nämligen inget hotell den här kvällen, det var fullt över allt och det slutade med att vi stannade på en Rest Area längs highway 385 mellan Hot Springs och Chadron och sov i bilen (siffran 4 på kartan nedan).

Dag tre blev den dag då vi körde allra längst, dryga 90 mil. Långa raka sträckor men ändå skiftande landskap. Till en början var det ganska tätt mellan gårdarna, sedan blev de större och kom med längre mellanrum, åtskiljda av stora gröna majsfält. Stannade i O'neill (NE), på andra försöket i alla fall eftersom vi råkade åka igenom första gången. Karen och hennes make (gissar jag) på "Karen's Kitchen" fick oss att känna oss välkomna och vi fick skriva i gästboken och sätta en knappnål där Nyköping ligger på en världskarta som prydde väggen. Vi var restaurangens första svenska gäster : ) Karen's lemonad var god och glassen jag åt till efterrätt kostade 60 cent : ).


Majsen bevattnas, Nebraska. 2004-07-22.

När vi åkte längre (fortfarande på US-20) blev landskapet mindre platt och vägarna kantades istället av gröna böljande kullar och betesmarker istället för majsfält.


En kurva på US-20, Nebraska. 2004-07-22.


Längs US-20, Nebraska. 2004-07-22.


2004-07-22

Lite sydöst om den lilla staden Valentine tog vi en liten promenad ut på en järnvägsbro byggd 1910, 1 350 fot lång och 148 fot över Niobrara River. Ganska mäktig faktiskt men jag hade njutit mera om det inte varit för den högljudda amerikanska familjen.


Järnvägsbro Niobrara River. Valentine, Nebraska. 2004-07-22.

Efter Valentine övergav vi US-20 och åkte norrut. Övernattade i Wall, South Dakota (nr 3 på kartan nedan).

Coz (Chill Out Zone) kommenterar min biolista i sin blog och skriver lite om biljettsparande i samband med det och det fick mig att fundera vidare...

Det verkar inte helt ovanligt att man sparat biljetter i yngre åldrar, jag vet flera som gjort det men sedan kastat samlingen eller bara slutat. Biljettsparartvångstankarna verkar uppenbarligen gå över för många ungefär i samband med utträdet ur tonåren så varför har det inte gjort det för mig?

I början satte jag in alla biljetter i bokmärkesalbum, såna där med klistriga sidor som man fäster bokmärken på och sedan viker över ett plastskikt. Och det var inte bara biobiljetter utan även biljetter från muséer, båt- tåg- buss- spårvagns, flyg- och tunnelbanebiljetter, teater- och musikalbesök, liftkort osv. Det var så lätt att spara ALLA biljetter när jag var liten för jag åkte t ex inte buss eller tåg så ofta eftersom jag bodde på landet och vi alltid åkte bil. När bussåkandet sedan blev mera frekvent i och med att jag började skolan i stan och så småningom även tågresandet uppstod ett problem att spara alla dessa biljetter och det kändes inte lika spännande heller. Däremot så sparar jag fortfarande mina flygbiljetter, det kan ju vara kul någon gång att se t ex vad de kostade och när jag reste och så minns man roliga saker. Jag har en liten låda (måste snart byta den mot en större) som jag sparar utlandsresorna i (biljetter och kartor och så).

När mina bokmärkesalbum blev fulla tänkte jag att jag kanske inte behöver spara biljetter längre men jag kan faktiskt inte låta bli. Nu har jag dem på lite olika ställen i lådor och kuvert där de råkar hamna när jag tar hem dem men jag vet i alla fall att jag har dem kvar. Många av mina biobiljetter och andra biljetter som är tryckta på tunna blanka papper har tyvärr börjat bli svåra att läsa, texten bleknar och försvinner av någon anledning. Varför är det så, borde inte biobiljetter vara av bättre kvalitet för att kunna sparas för framtiden? Det känns tryggt att jag har mina biobesök i en databas i alla fall för trots allt är det ju inte pappersbiljetten som är det viktiga utan minnet av tillfället.

Idag åt jag en av bagelserna (?) på bilden ovan till frukost, hittade den i frysen igår : )

En tacksam morgon för strax efter att vi kommit iväg kom vi in i "central time zone" ställde vi tillbaka klockan en timme och då kändes det som om vi hunnit mycket redan så tidigt på dagen : )

Vid Lake Michigan finns Indiana Dunes National Lakeshore. Utan så stora förväntningar besökte vi visitor center, stämplade i våra nationalparkspass, åkte vidare och gick ur bilen där det verkade som om sanden skulle finnas. Vi gick en liten bit in i skogen på en stig och helt plötsligt stod vi framför en enorm sandhög, helt absurt faktiskt. För varje steg uppför det enorma sandberget gled man ner igen nästan lika långt så det var sjukt jobbigt att klättra upp och kändes som att stå och trampa i en trappmaskin och inte komma någon vart. Väl uppe kunde vi se väldigt mycket sand, ett kärnkraftverk, trädtoppar och Lake Michigan. Väldigt varmt och ganska spännande och mycket roligt att gå ner för sandbacken igen för det gick fort minsann!


Indiana Dunes National Lakeshore, IN. 2004-07-21.


Indiana Dunes National Lakeshore, IN. 2004-07-21.

Fortsatte på US-20 genom Chicago där vägarbeten och mycket trafik gjorde att vi tog oss fram långsamt. Lunchhungriga blev vi i Rockford men efter att förgäves letat efter mat hamnade vi i en butik som hade svenska postlådor, dalahästar mm i skyltfönstret. De snälla damerna i affären tyckte det var roligt att vi kom in och berättade att många Rockfordbor har rötter i Sverige. De tipsade oss att mätta magarna på "Stockholm Inn" och vi åkte dit och tittade svenska flaggor kartor och landskapsvapen medan vi åt god mat och drack mycket kaffe.

Längs US-20, ungefär 2 mil öster om Galena så finns ett 75 fot högt torn som bjuder på utsikt över ett grönt kulligt landskap ("The Driftless Area"). Stannade en stund.

Övernattade i Williams, IA (2 på kartan nedan).


US-20 2 mil öster om Galena, IL. 2004-07-21.

Tisdag eftermiddag (20/7) kom vi iväg, efter mycket fixande, planerande och packande och målet var egentligen bara att köra så långt som möjligt. Tullvägar är oftast snabba vägar men också ganska tråkiga, det är mycket trafik och det går fort och det är nästan så man ser fram emot att komma till tullstationen trots att det innebär en utgift. Vi stoppade i Elkhart där vi fick veta att det dagen efter skulle vara drillningstävlingar (!) och därför hade många rest dit men efter lite letande hittade vi ett ledigt hotellrum.

Det känns alltid lite tråkigt att komma hem efter en trevlig resa och att börja arbeta igen efter en skön semester men som en person sa till mig igår: man har ju minnena kvar. Jag tog mer än 500 foton (varav 100 på präriehundar? haha) under den 20 dagar långa resan jag och jonas gjorde längs de amerikanska vägarna på vår semester och nu återstår nöjet att göra någonting med dem. Det mest minnesvärda går naturligtvis inte att fånga på ett platt foto men bilder hjälper till att minnas.


Jonas och Karins resa sommaren 2004.

Siffrorna visar hur långt vi kom dag för dag, närmare förklaring kommer senare.

En hel månad kan ju verka långt men det är det inte, i alla fall inte för mig när jag är med jonas i usa. Tiden gick jättefort. Vi reste långt, såg spännande djur och natur och hade trevliga picknickar! Jag kom hem igår och har inte riktigt anpassat mig än, varken till vardagen eller till dygnsrytmen, men snart så...